Harry Martinson skrev på ”Tre knivar från Wei” under 17 år med början 1947, bara två år efter andra världskriget. Man anar tankar kring koncentrationsläger, rasism och frågan: Hur lever jag under skuggan av en snar död?
Handlingen är förlagd till Kina under 600-talet men skulle lika gärna kunna handla om andra auktoritära regimer på framväxt idag. Kejsarinnan Wu förvisar kvinnor av konkurrentklanen Tang till fängelseliknande ”hov”, långt från huvudstaden nära de Tartarhordar som hotar invadera landet.
Kvinnorna bär knivar som hårprydnader med vilka man ska ta sitt liv om fienden anfaller. För säkerhets skull har kejsarinnan försett lägret med en tempelslav som har till uppgift att döda de som inte förmår att ta sitt eget liv.
Martinson skrev om det totalitära samhället, som han kallar Lydnaden, där lär man sig lugn, poesi och att vårda sin kropp. Tangdamerna skickas på korrektionsläger för att lära sig om det mönster Lydnaden kräver. Här finns en lärarinna som samtidigt utför ett subtilt motstånd inom sin hierarkiska ställning.
